En ledig måndag…

Det var ett tag sedan jag hade en ledig måndag, ja med undantag av i somras då. En ledig måndag på en annars normal tråkig arbetsvecka. Jag tog ut ledighet i fredags för att kunna åka till Malmö redan i torsdags kväll. Valde i förväg att ta ledigt även idag då jag visste att jag skulle vara helt slut efter en helg med familjen.

Familjen ja… Har man själv valt den eller tilldelas man den av ett visst syfte. Är det så att vi korsar olika öden för att vi har något att lära? Jag känner allt som oftast att det är jag som är förälder till mina föräldrar. En mor som tycker mer om sina katter än sina barnbarn och dessutom brottas med mörka hemligheter. En far som närmare kan liknas vid en vuxen bebis som inte kan ta eget ansvar över sitt liv. Är det meningen att jag skall ta hand om dessa arma själar, är det min lott? Eller skall jag låta dem falla offer för sina egna öden och se på dem likt ett roulettbord. Kanske blir det vinst, men mest sannolikt en ännu större förlust… om inte minst för dem själva. Mestadels tar strutsbeteendet vid och jag stoppar huvudet i sanden för att jag inte orkar ta hand om dem. Är jag en hemsk dotter som medvetet valt att stanna i Göteborg då jag inte orkar ta hand dem? Är mitt öde att hjälpa dem eller skall jag lära mig att låta dem ta eget ansvar? Hjälp till självhjälp hade väl varit det bästa… Istället för de symptomlösningar jag mestadels applicerar. Lite pengar i fickan, en nickande förståelse eller en fesljumen klapp på axeln, är det verkligen det de behöver? Jag försöker ruska om dem emellanåt och få dem att vakna ur deras töcken. Mestadels blir det då jag som blir offret, den hemska oförstående dottern som är avlad av djävulen. De glömmer oftast bort att det är de som har skapat mig…

Min familj sträcker sig givetvis längre än till mina föräldrar. Jag har tre underbara systrar. Givetvis har de även en del mörka sidor, liksom jag. Likaså har jag flera underbara vänner som även de kan ses som min familj. Även MM känns som en del av min familj. Så kanske borde jag ändra fokus och rikta min energi mer på dem. På sådant som får mig att må bra och istället tillåta mig själv att vara lycklig. Jag är trött på att leva mina föräldrars misär och olycka. Kanske är det det jag har att lära? För visst är det så att vi alla har människor omkring oss som mår dåligt på olika sätt. Visst kan vi sträcka ut en hjälpande hand. Men inte måste vi gå in i deras negativa spiral. För i så fall skulle jorden enbart vara svart. Förhoppningsvis råder fortfarande Ying och Yang, det vill säga balans på jorden och det är upp till oss att upprätthålla den. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att fokusera på det positiva, men det är ett måste att försöka… annars går vi under… Jag dramatisk? Jag vet… det är det som gör mig till den jag är…

Nu skall ja försöka kanalisera min energi, sätta på lite härlig musik och städa lite. Jag har några blommor som behöver planteras om, några skor som behöver putsas och sopsorteringskärlen behöver tömmas. Även tvätthögen skall jag försöka få att krympa. Lagom världsliga problem och hushållsbestyr så här på en ledig måndag.

På tåget på väg till Malmö…

Tiden går fasligt fort numera, går att liknas vid X2000-tåget jag nu sitter på. Jag susar förbi allt med ett lätt illamående och livet verkar passera en lika snabbt som Varberg, Halmstad och Lund…

Minns när jag var liten och dagarna sakta tuffade fram likt ett gammeldags lok med lite för lite kol. Jag tittar längtansfullt ut genom fönstret och försöker greppa horisonten. Minns hur jag kunde sitta i fönsterkarmen och titta ut på molnformationerna som gled förbi. Jag brukade teckna ner dem och likna dem vid djur, slott och sjörövare. Min okunskap var dock påtaglig då jag kunde sitta där i timmar i väntan på att samma moln skulle passera jorden och komma tillbaka.

Ett tag funderade jag på om väntan på kärleken var av samma okunskap, ett luftslott som inte kunde återkomma. Men kärleken har kommit tillbaka och det är en varm, trygg och härlig känsla. Det enda är just att livet tycks passera mycket snabbare nu. Jag är rädd att jag skall bli fartblind och få tunnelseende. Kanske är det bra att jag nu sitter på tåget till Malmö för att få lite perspektiv. Till saken hör dock att kärleken, ja det vill säga MM kommer ner till Malmö han med på lördag morgon. Kanske det säger en del om farten… han skall redan träffa familjen. Hjärnan och hjärtat brottas lite inför denna tanke. Hjärtat dvs. känslan ser det som något självklart medans hjärnan, dvs. förnuftet undrar om det inte är lite väl tidigt trots allt. Det har inte ens gått tre månader ännu…

Tre månader… Ja det är en magisk gräns som jag har svårt att passera. Jag har dejtat en del och jag har allt som oftast försökt ge det hela en chans men det har oftast slutat antingen abrupt eller helt naturligt runt denna tid. En bit av mig undrar om det är en mental gräns jag har eller åtminstone haft då jag inte lyckats ta det hela längre. Med undantag av de två längre förhållandena jag tidigare haft. Det känns annorlunda denna gång. Jag tvekar inte och det hela känns helt naturligt på något oförklarligt sätt. Varför skriver jag då om denna tremånaders gräns… Kanske för att blottlägga mina rädslor eller för att få mig själv att förstå att samma molnformation inte kommer igen. Denna gång ser det helt annorlunda ut…

Ack så nära…

Ja då var man hemma från fjällen igen, vilken härlig helg det varit. Tidig fredag morgon hämtade kollegan min upp mig och vi tog bilen till Landvettern för att ta morgonflyget vidare till Stockholm. Här träffade vi upp resten av arbetsgänget och stötte även på en och annan kändis som Måns Zelmerlöw samt Dogge från Latin Kings som av någon lustig anledning också var på väg till Kiruna. Även vår coach och ledare, eller vad man nu skall kalla honom, följde med. Det är en f.d. multisportare som bland annat tagit världsrekord genom att korsa nordpolen på skidor på kortast möjliga tid. Han skall även leda oss upp för Kilimanjaro nästa år. Även en ny kollega fick äran, eller hur man nu skall se det, att följa med oss, detta trots sin andra arbetsvecka. Totalt blev vi 13 tappra själar som tog flyget norrut.

Väl i Kiruna hyrde vi bil på flygplatsen och tog oss genom ett vackert landskap som redan börjat falna i varma gula hösttoner. Vägen kantades av träd, forsar och berg samt en och annan ren som envist ville springa över vägen. Vi avnjöt en härlig lunch en bra bit från fjällstationen. Det blev sedvanlig renskav med hemmagjort potatismos vilket självklart blev en komplett norrländsk måltid med kyld lingondricka. Kaffet avnjöts utomhus i solen och trots en något kyligare temperatur var det härligt varmt att luta sig mot den röda husväggen. Därefter blev det helikopterfärd till fjällstationen. Då helikoptern endast tog fyra personer blev det fyra rundor varav jag åkte med andra rundan. Jag har visserligen åkt helikopter förr men det är säkert mer än 15 år sedan och barnet inom mig kände sig ivrig inför helikopterfärden. Landskapet tecknades som en overklig miniatyr under våra fötter där träden kunde liknas vid små broccolibuketter och vattendragen vid små oljepölar som skiftade i en brokig färgskala. Helikopterföraren berättade livligt och stolt om de olika dalarna, vattendragen och bergen och tog en liten extra runda med oss för att slutligen landa då solen sakta börjat sänka sig bakom några av bergen.

Fjällstationen var full av entusiastiska vandrare och naturvänner, alla med samma mål, att bestiga Kebnekaise. Då det hade blivit något fel med bokningen så fick vi tryckas in lite varstans det fanns plats. Jag hamnade med en av tjejerna från Stockholm i ett rum med 12 andra vandrare av olika nationaliteter. På grund av full beläggning på vandrarhemmet var även matsalen full och vi blev samtliga lite lätt berusade då våra torra strupar fylldes av fjällstationens egna öl i väntan på att få bord. Diskussionen kring morgondagens förväntningar på vilka strapatser vi hade framför oss blev livlig och nervositeten bubblade upp. Slutligen fick vi avnjuta en härlig trerätters meny för att sedan packa i ordning det sista inför morgondagen. Till slut somnade jag till ljudet av tunga andetag i olika format från 13 förväntansfulla vandrare.

Klockan sex ringer klockan och de första stegen på det iskalla stengolvet tillsammans med en blick ut mot den gråfärgade himmeln får en att snabbt vilja krypa ner i sängen igen. Detta till trots tar vi oss ner i matsalen och liksom alla andra trycker vi i oss så mycket vi orkar av den uppdukade frukostbuffen. Regnet börjar smattra envist mot rutan och vinden viner i husknutarna. Flertalet av vandrarna runt omkring oss tar beslutet att avvakta till morgondagen. Då vi själva endast är i fjällen över helgen drar vi, utan noggrant övervägande, på oss regnstället och beger oss ut på vandringen.

På vägen stöter vi på ytterligare några envisa vandrare som raskt promenerar om oss. Själva håller vi ett jämnt men hyfsat lugnt tempo. Första biten känns ok trots väder och vind. Första hindret blir en fors där en av våra danska kollegor nästan trillar i då han slinter på en av stenarna som skall ta oss över vattnet. Jag hinner nätt och jämnt fånga honom och han klarar sig så när som på ena foten som doppas i det iskalla vattnet. Efter ytterligare en halvtimmes gång tar vi vår första paus där kollegan som nästan trilla i får byta strumpor medans vi andra trycker i oss lite vatten och några chokladbitar för att skaffa mer energi.

Nästa hinder blir helt klart för mig när det börjar slutta rätt rejält uppförs. Min kondition är definitivt inte vad den en gång varit och jag kommer allt längre bak i ledet. Jag ber alla gå om mig för att ta det i min egen takt, men en av mina norrländska kollegor, vilken ser fjällvandring som en söndagsutflykt, envisas med att låta mig gå före medans han pushar på mig att fortsätta uppåt. Visst jag har dålig kondition, men jag ger inte upp i första taget. Flera av oss känner även av svindeln då vi går upp för en rätt brant stig samtidigt som vi har en stor fors som dånar fram snett, långt ner till vänster om oss. Väl uppe för den första riktigt branta backen är vi samtliga rätt möra. Vi stöter här på vandrarna som tidigare gått om oss. De har valt att vända då vädret börjar bli allt sämre och råder oss att göra detsamma. Men vi beslutar att försöka ett tag till.

Dimman börjar tätna allt mer desto högre upp vi kommer. Vinden blåser rejält och regnet letar sig in precis överallt. Två av kollegorna från Stockholm känner att orken inte räcker till och väljer här att vända om. Jag funderar en bråkdels sekund att göra det samma men slår snabbt bort tanken. Nästa parti blir allt stenigare och det gäller att hålla tungan rätt i mun för att lyckas hoppa fram rätt mellan stenarna. Vi träffar här på ytterligare några som beslutat vända och i inser att berget näst intill är tomt på vandrare. Vi gör här ett övervägande och kommer slutligen fram till att vi istället för att bestiga Kebnekaise skall försöka bestiga en annan topp nämligen Tolpagorni, http://sv.wikipedia.org/wiki/Tolpagorni.

Vägen upp för Tolpagorni är rejält stenig. Flertalet av stenblocken ligger löst på mindre stenar som när man inte är tillräckligt lätt på foten glider undan. Emellanåt är det riktigt obehagligt och det känns stundtals som man trampar kvicksand. Koncentrationen på att sätta fötterna rätt och att inte glida med stenarna nedåt gör att vi knappt ens märker att det börjar hagla. Dimman lättar något och vi kan urskilja att vi går längst en klippkant som stupar rätt ner. Väl uppe på toppen börjar det även att snöa. Blöta, kalla och frusna, hackar vi tänder samtidigt som vi samtliga ler och klappar varandra på axeln, stolta över vår bedrift. Vi har visserligen inte bestigit Kebnekaise, men vi har väl nått ett mål och det känns bra så långt. För att värma våra frusna fingrar turas vi om att doppa fingrarna i varmt kaffe från termosen vi släpat med oss. Vi drar på oss alla kläder vi har för att värma oss så gott det går samtidigt som vi försöker få av oss de mest våta plaggen.

Det har tagit ca fem timmar att ta oss upp… nu har vi lika lång väg tillbaka. Med tanke på att det var rätt tufft att ta sig upp för de rörliga stenarna kom vår guide på den eminenta idén att vi skulle ta en annan väg som ledde ner för en glaciär. Så det blev till att åka på rumpan nerför. Kan väl påminnas lite om att åka bobsläde. Tanken var att vi skulle försöka åka nerför så sakta som möjligt genom att bromsa med fötterna och med den skidstav vi hade med oss. Då detta enligt mig var den roligaste biten på hela vandringen blev det definitivt inte till att bromsa. Djäklar vad det gick undan! Resten av vägen hem blev mindre angenäm då regnet och kylan gjort stenarna hala. Vi lyckades dock ta oss nerför Tolpagorni och väl nere blev nästa utmaning att ta oss över forsarna som på grund av regnet som fullkomligt öste ner hade breddat forsarna rejält. Det blev till att stationera oss likt en kedja och med gemensamma krafter tog vi oss slutligen över samtliga forsar. Våra fötter fullkomligt badade i iskallt vatten och lagom till att man lyckats trampa upp vattnet i skon till en behaglig temperatur var det dags för nytt iskallt vatten att strömma in i skon igen då vi tog oss över ännu en fors. Sista timmarna gick vi framåt på ren skär vilja och djäklar anamma. Slutligen nådde vi återigen fjällstationen och det komiska är att det var först när man fick syn på hustaken som man började känna av de ömma fötterna, de kalla kläderna och tröttheten som fullkomligt sköljde över en. Så gott har nog aldrig en kall öl och varm mat smakat som det gjorde den kvällen…

Vad tiden går snabbt!

Dagarna bara rinner iväg och bloggen blir definitivt en andra prioritering. Behöver egentligen städa nu, är väl därför jag sitter här och skriver… Städning kan man alltid prioritera bort =)

Först och främst måste jag gratulera min kära systra som fått ännu en underbar son, stort Grattis snuttan! Är egentligen helt otroligt när man tänker på det, två välskapta pojkar har de fått! Är så glad för deras skull! Stolt moster för tredje gången =)

Sista veckan på semestern blev ryggen bättre och givetvis var jag tvungen att hitta på något nytt elände. Jag lyckades få en plastflaska till sodastreamern att explodera i min hand. Trots att MM varnat mig för att flaskorna inte skall tvättas i diskmaskin. Lyckades spränga bort en bit av fingret som numera varit tejpat i två veckor och äntligen börjat läka ihop och slutat blöda.

Dagen innan min födelsedag var jag ute med Hamntrean, dvs. Snäckan och Nicko. Blev tappas, vin, skumpa och massa catch up. Fick en fin bok av dem med Göteborgs vandringsleder jag skall ta del av med stort nöje! Tack vänner! Min födelsedag firade jag i Göteborg. Först blev det lunch med ”Lillbrorsan” som bjöd på Thai samtidigt som jag fick uppdatering kring hans nytillkomna samboliv. Blir nog en vuxen man av honom med en dag. Därefter blev jag upphämtad av Guldlock och Smultronet och jag avnjöt min första socker rusch på sex veckor! Blev hallon och blåbärspaj med vaniljvisp, mumma.  Kvällen avnjöt jag i MMs sällskap med en runda på konstmuseet samt en kort sväng på kalaset. Vi avslutade kvällen med middag på Svarta Oliver, underbart gott och trevligt.

På fredagen blev det Way out West med massa härlig musik. Har fått upp ögonen för artister som Bon Iver och Florence and the Machine, makalöst bra! Vet inte riktigt om man kan kalla det festival dock… möjligtvis ”vuxenfestival” som Fröken Smile, som också gästade WoW, kallade det. Väldigt bra arrangerat för övrigt, utlagda plastmattor för att slippa lera och dessutom inhägnat område, med 18årsgräns, för störiga öldrickare. Lugnt och sansat med fokus på bra musik. Höjdpunkten var Robyn och framförallt då Dr Alban kom ut som gästartist, galet kul! Sprang faktiskt från koncerten med Röyksopp endast för att hinna med sista låten med Glasvegas, blev helt varm i kroppen då sista låten var Daddy’s gone, absoluta favoriten som jag nynnat på större delen av dagen. Avslutningen med Fever Ray blev pricken över i:et.

Semestern avslutade jag med materialistiska egoinköp som ny kaffemaskin och cykel, det var den kvarskatten det ja… Men gott kaffe blev det *ler* Cykeln har dock fått spel och låst sig. Han bara inviga den nedför backen första dagen på jobb medans det blev till att leda cykeln hem då bakhjulet låst sig. Får försöka få in den till verkstan i veckan…

Har hunnit med en arbetsvecka i 220 med, fullt upp från första dagen. Hann knappt prata något med kollegan då vi båda hade upp över öronen. Den ena intervjun avlöstes av nästa och varvades däremellan med diverse kundmöte. Första kundmötet var jag riktigt ringrostig och självförtroendet fick sig en törn. Men efter att ha genomgått flera bra kundmöten efter det känns det som jag börjar landa i känslan att jag kan vara ok trots allt. I morgon blir det ett tufft möte med tre personalare från en stor organisation, men jag skall minsann se till att fixa det med. Lyckades leverera fem slutkandidater till en annan kund idag och hoppas på att någon av dessa skall vara till belåtenhet.

I fredags efter jobb var jag helt slut och orkade i princip inte göra något. Lördagen tillbringades på stan med Vitsippan med fika och inköp av heminredning till hennes nya lya. På kvällen bar det till MMs storebror, som dock även han är yngre än mig, samt broderns flickvän. Blev middag och Rappakalja. Var absolut trevligt, men i vanlig ordning kunde jag inte riktigt slappna av. Det här med att träffa familj och gå på parmiddagar är inte riktigt min grej. Att det sen är i kombination gör inte saken bättre. Men, men, var faktiskt helt ok. Söndagen tillbringade jag med att vandra fem timmar i Ängårdsberget tillsammans med fröken Smile. Jisses vad tufft det var, behöver definitivt bättra på kondisen. Är något smånervös inför vandringen på Kebnekaise till helgen. Men som fröken Smile sa, detta var väl ett helt ok genrep inför Keb. Känns i rumpan om inte annat =)

Nä om man skulle ta och städa lite trots allt…

object width="425" height="344">

33år!

Lämnar mitt 32 år bakom mig och ser fram emot mitt 33:e.

Tre har alltid varit mitt lyckotal så det borde båda gott =)

Och för er som vill köra karaoke:

Måndag = Semester

Det är måndag och jag har en vecka kvar på semestern, skall se till att det blir en bra vecka =)

Ryggen känns allt bättre och igår var första dagen utan värktabletter på tre veckor. Visst molar det lite men jag skall försöka stretcha bort den sista värken. Var hos kiropraktikern en andra gång i fredags som återigen drog benen lika långa och knäckte upp ryggen till det bättre.

I torsdags träffade jag Töserna (dvs. Fröken Smile, Guldlock och Smultronet). Blev en heltrevlig kväll med massa catch up och galna upptåg. På fredagen lyckades jag få Lilla Gumman att checka ut efter lunch och då hon hade tillgång till bil bar det av till havet. Var verkligen en underbar dag med sol, bad och långa härliga samtal. På kvällen drog jag med mig både Lilla Gumman och Fröken Smile ut på AW där vi även träffade upp Vitsippan, Fröken P och si sådär ett tiotal andra tjejer. Senare på kvällen anslöt även halva hamntrean, dvs. Nicko med ytterligare en klasskompis. Även Mr Moll, MM, hade vägarna förbi. Är imponerad av MM som lyckas vara så social mot alla mina vänner, börjar känna den egna pressen inför när jag skall träffa hans vänner och familj. Men det löser sig nog. Två av mina kusiner var i stan för att se Madonna och slöt upp tillsammans med Göteborgskusinen framåt midnatt. Endast jag, fröken Smile, Lilla Gumman och Nicko var kvar vid det laget. Men sju personer räcker gott för att dansa in morgondagen till härliga rytmer av ömsom balkanmusik ömsom mellanöstern musik. Definitivt minnesvärt =)

Vaknade tidigt på lördagsmorgon då MM skulle hjälpa familjen med att flytta. Med fyra timmars sömn i kroppen blev lite sol i parken tillsammans med fröken Smile samt en runda på stan som avslutades med lite grekiskt vad jag orkade med den dagen. Hade funderingar på att gå och se Madonna men efter att ha gått igenom hennes spellista så konstatera jag att det var för mycket musik från hennes senaste album för att vara värt det. Är ju trots allt den gamla Madonna som ligger mig varmast om hjärtat. Även söndagen blev lugn och tillbringades på stan tillsammans med MM. Att vi är ett par blir allt mer självklart för mig. Visst har allt gått fort… men är det rätt skall det vara lätt som någon klok sagt.

Ja och så var det måndag… Normalt en dag som känns lite extra tung då man skall till jobb. De flesta jag känner har slut på sin semester men jag har ju en vecka till. Skall snart i väg och träffa en av SS-tjejerna, dvs. Miss L över en fika. Inget direkt planerat idag vilket känns skönt. I morgon skall jag träffa hamntrean, på onsdag fyller jag år och på fredag blir det troligtvis Way Out West… ups, känns som veckan kommer att gå snabbt. Bäst att ta vara på dagen =)

Madonna som jag vill höra henne:

Och så klart en av de låtar vi dansade in lördagsmorgon med:

Behöver lite positiv energi…

Önskar jag kunde plita ner massa positiva ord och glädjesång… men det är inte riktigt så jag känner just nu. Jo på två plan gör jag det, dels så skiner äntligen solen och det bästa… jag hör fortfarande ljuv musik då jag träffar och tänker på Mr Moll =)

Var en tung vecka i Malmö där det ena tråkigheten avlöste den andra, just en bra första vecka på semestern. Lyckades dock i huvudsak hålla mig stark utåt men kände hur jag bit för bit började brytas ner inombords. Detta visade sig om inte annat på att mina handeksem som inte varit aktiva de senaste tre-fyra åren börjat blossa upp igen.

Förutom alla tragiska familjeangelägenheter och mindre glada vänner med sina problem så fortsatte även ryggen min att bråka. Det blev ett besök hos sjukgymnasten på torsdagen vilket ledde till att jag fick ännu mer ont. Jag fick rådet att besöka en kiropraktiker då problemet snarare låg i kotorna än muskulärt. Så efter en veckas s-gång, likt en 85årig tanta, så bar det på måndagen av till kiropraktikern. Jag kom dit med krökt rygg och olika längd på benen och gick där ifrån med lika långa ben och en något mer upprätt position. Men ja djäklar vad det gjorde ont den natten. Fick inte sova en blund utan hade konstant smärta hur jag än låg. Idag känns det dock något bättre och förhoppningsvis kan ett återbesök hos kiropraktikern på fredag rätta till det sista. På fredag hoppas jag dessutom vara bra nog i ryggen för att kunna ta mig till Way Out West med Mr Moll. Har redan missat en fantastisk konsert med U2 trots att jag näst intill hade en biljett i min hand, djäkla ryggfan!

Min kollega som har jour denna vecka ringde både igår och idag angående jobbangelägenheter. Med en sprudlande stämma berättade hon för drygt en timme sen att hon eventuellt hade fått in ett till uppdrag till mig. Fast kunden ville träffas redan nästa onsdag, på min födelsedag, på min sista semestervecka. Neeeeeeeej, ville jag skrika, jag behöver vila upp mig och få tillbaka min energi! Hennes positiva och glada stämma fick mitt dåliga samvete att växa och jag försökte hålla god min. Att kunden dessutom skall flyga in från Bryssel och att mötet kommer att hållas på engelska gör inte direkt att stressen släpper. Min kollega skulle försöka få någon annan att ta mötet men kunde inte lova något… nackdelen med att vara ett litet företag… Att jag dessutom skall leverera kandidater till ett annat uppdrag samma vecka som jag kommer tillbaka från semestern gör inte det hela lättare heller. Samtidigt som jag i den veckan skall på kundbesök i Jönköping, Borås och Skara… Just nu tryter mitt självförtroende och min energi till mitt jobb. Idag känner jag för att säga upp mig… men hoppas på att jag lyckas hitta min kraft igen. En sak är säker, det kommer att bli en fullspäckad höst, så jag måste fylla på med positiv energi.

Mycket handlar ju helt klart om ens egna inställning. Det gäller ju att fokusera på det positiva och låta det mindre roliga glida förbi. Idag har halva semestern gått, något positivt måste där ju ändå varit… *funderar*… Fredagen och lördagen i Göteborg innan jag åkte ner till Malmö var ju faktiskt en riktig kanonhelg. Tillbringades ju både med Vitsippan och fröken Smile, två härliga personer som båda ger mig en massa positiv energi. Väl i Malmö hade jag ett oerhört stöd av både Syster Yster och min systravän fröken S. Var även kul att få träffa den andra halvan av Malmötrion, fröken Sötnos. Vi var och käkade fondue alla tre, kanske inte en helt lyckad kväll matmässigt men alltid härligt att träffa Malmötrion. Fick även tillfälle att äntligen få träffa Änglagumman vilket alltid är lika givande. Tror att vi i grund och botten är väldigt lika, två maskrosbarn som lyckats kämpa sig över på rätt sida igen. Vidare fick jag ju träffa en av småsyrrorna och hennes underbara son. På fredagen bar det även av till Lousiana med Syster Yster och min extra pappa. Var definitivt en inspirationskälla och energin jag fick där fick mig stundtals att glömma smärtan i ryggen. Känner allt mer hur lusten att börja måla igen börjar infinna sig…

Det blev en sen buss hem från Malmö och på stationen i Göteborg väntade jag ytterligare en timma på att tåget från Kalmar skulle rulla in. Om det är någonstans jag får stöd och energi ifrån just nu så är det från MM. Vi tillbringade både lördagen och söndagen ihop. Tog det dock rätt lugnt med promenader och en och annan matbit ute. Var även en sväng hos Vitsippan och spanade in hennes nya lya. Var väl just det jag behövde och orkade med just nu. Har nu haft två lugna dagar för att vila upp min rygg och känner sakta men säkert att energin börjar återkomma… Tyvärr är jag väl inte så pass energifylld att jag orkar vara där för alla än mindre träffas för att hitta på en massa kul. Har lyckats åstadkomma en lunch med herr Volvo och en långfika med Vitsippan. Ev. blir det en träff med fröken Smila, Guldlock och Smultronet på torsdagkväll och förhoppningsvis orkar jag även med Way Out West på fredag. Jag tar en dag i taget just nu och försöker samla på mig positiv energi allt eftersom…

En låt som ger mig energi.... liksom konserter =)