En ledig måndag…

Det var ett tag sedan jag hade en ledig måndag, ja med undantag av i somras då. En ledig måndag på en annars normal tråkig arbetsvecka. Jag tog ut ledighet i fredags för att kunna åka till Malmö redan i torsdags kväll. Valde i förväg att ta ledigt även idag då jag visste att jag skulle vara helt slut efter en helg med familjen.

Familjen ja… Har man själv valt den eller tilldelas man den av ett visst syfte. Är det så att vi korsar olika öden för att vi har något att lära? Jag känner allt som oftast att det är jag som är förälder till mina föräldrar. En mor som tycker mer om sina katter än sina barnbarn och dessutom brottas med mörka hemligheter. En far som närmare kan liknas vid en vuxen bebis som inte kan ta eget ansvar över sitt liv. Är det meningen att jag skall ta hand om dessa arma själar, är det min lott? Eller skall jag låta dem falla offer för sina egna öden och se på dem likt ett roulettbord. Kanske blir det vinst, men mest sannolikt en ännu större förlust… om inte minst för dem själva. Mestadels tar strutsbeteendet vid och jag stoppar huvudet i sanden för att jag inte orkar ta hand om dem. Är jag en hemsk dotter som medvetet valt att stanna i Göteborg då jag inte orkar ta hand dem? Är mitt öde att hjälpa dem eller skall jag lära mig att låta dem ta eget ansvar? Hjälp till självhjälp hade väl varit det bästa… Istället för de symptomlösningar jag mestadels applicerar. Lite pengar i fickan, en nickande förståelse eller en fesljumen klapp på axeln, är det verkligen det de behöver? Jag försöker ruska om dem emellanåt och få dem att vakna ur deras töcken. Mestadels blir det då jag som blir offret, den hemska oförstående dottern som är avlad av djävulen. De glömmer oftast bort att det är de som har skapat mig…

Min familj sträcker sig givetvis längre än till mina föräldrar. Jag har tre underbara systrar. Givetvis har de även en del mörka sidor, liksom jag. Likaså har jag flera underbara vänner som även de kan ses som min familj. Även MM känns som en del av min familj. Så kanske borde jag ändra fokus och rikta min energi mer på dem. På sådant som får mig att må bra och istället tillåta mig själv att vara lycklig. Jag är trött på att leva mina föräldrars misär och olycka. Kanske är det det jag har att lära? För visst är det så att vi alla har människor omkring oss som mår dåligt på olika sätt. Visst kan vi sträcka ut en hjälpande hand. Men inte måste vi gå in i deras negativa spiral. För i så fall skulle jorden enbart vara svart. Förhoppningsvis råder fortfarande Ying och Yang, det vill säga balans på jorden och det är upp till oss att upprätthålla den. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att fokusera på det positiva, men det är ett måste att försöka… annars går vi under… Jag dramatisk? Jag vet… det är det som gör mig till den jag är…

Nu skall ja försöka kanalisera min energi, sätta på lite härlig musik och städa lite. Jag har några blommor som behöver planteras om, några skor som behöver putsas och sopsorteringskärlen behöver tömmas. Även tvätthögen skall jag försöka få att krympa. Lagom världsliga problem och hushållsbestyr så här på en ledig måndag.

På tåget på väg till Malmö…

Tiden går fasligt fort numera, går att liknas vid X2000-tåget jag nu sitter på. Jag susar förbi allt med ett lätt illamående och livet verkar passera en lika snabbt som Varberg, Halmstad och Lund…

Minns när jag var liten och dagarna sakta tuffade fram likt ett gammeldags lok med lite för lite kol. Jag tittar längtansfullt ut genom fönstret och försöker greppa horisonten. Minns hur jag kunde sitta i fönsterkarmen och titta ut på molnformationerna som gled förbi. Jag brukade teckna ner dem och likna dem vid djur, slott och sjörövare. Min okunskap var dock påtaglig då jag kunde sitta där i timmar i väntan på att samma moln skulle passera jorden och komma tillbaka.

Ett tag funderade jag på om väntan på kärleken var av samma okunskap, ett luftslott som inte kunde återkomma. Men kärleken har kommit tillbaka och det är en varm, trygg och härlig känsla. Det enda är just att livet tycks passera mycket snabbare nu. Jag är rädd att jag skall bli fartblind och få tunnelseende. Kanske är det bra att jag nu sitter på tåget till Malmö för att få lite perspektiv. Till saken hör dock att kärleken, ja det vill säga MM kommer ner till Malmö han med på lördag morgon. Kanske det säger en del om farten… han skall redan träffa familjen. Hjärnan och hjärtat brottas lite inför denna tanke. Hjärtat dvs. känslan ser det som något självklart medans hjärnan, dvs. förnuftet undrar om det inte är lite väl tidigt trots allt. Det har inte ens gått tre månader ännu…

Tre månader… Ja det är en magisk gräns som jag har svårt att passera. Jag har dejtat en del och jag har allt som oftast försökt ge det hela en chans men det har oftast slutat antingen abrupt eller helt naturligt runt denna tid. En bit av mig undrar om det är en mental gräns jag har eller åtminstone haft då jag inte lyckats ta det hela längre. Med undantag av de två längre förhållandena jag tidigare haft. Det känns annorlunda denna gång. Jag tvekar inte och det hela känns helt naturligt på något oförklarligt sätt. Varför skriver jag då om denna tremånaders gräns… Kanske för att blottlägga mina rädslor eller för att få mig själv att förstå att samma molnformation inte kommer igen. Denna gång ser det helt annorlunda ut…

Ack så nära…

Ja då var man hemma från fjällen igen, vilken härlig helg det varit. Tidig fredag morgon hämtade kollegan min upp mig och vi tog bilen till Landvettern för att ta morgonflyget vidare till Stockholm. Här träffade vi upp resten av arbetsgänget och stötte även på en och annan kändis som Måns Zelmerlöw samt Dogge från Latin Kings som av någon lustig anledning också var på väg till Kiruna. Även vår coach och ledare, eller vad man nu skall kalla honom, följde med. Det är en f.d. multisportare som bland annat tagit världsrekord genom att korsa nordpolen på skidor på kortast möjliga tid. Han skall även leda oss upp för Kilimanjaro nästa år. Även en ny kollega fick äran, eller hur man nu skall se det, att följa med oss, detta trots sin andra arbetsvecka. Totalt blev vi 13 tappra själar som tog flyget norrut.

Väl i Kiruna hyrde vi bil på flygplatsen och tog oss genom ett vackert landskap som redan börjat falna i varma gula hösttoner. Vägen kantades av träd, forsar och berg samt en och annan ren som envist ville springa över vägen. Vi avnjöt en härlig lunch en bra bit från fjällstationen. Det blev sedvanlig renskav med hemmagjort potatismos vilket självklart blev en komplett norrländsk måltid med kyld lingondricka. Kaffet avnjöts utomhus i solen och trots en något kyligare temperatur var det härligt varmt att luta sig mot den röda husväggen. Därefter blev det helikopterfärd till fjällstationen. Då helikoptern endast tog fyra personer blev det fyra rundor varav jag åkte med andra rundan. Jag har visserligen åkt helikopter förr men det är säkert mer än 15 år sedan och barnet inom mig kände sig ivrig inför helikopterfärden. Landskapet tecknades som en overklig miniatyr under våra fötter där träden kunde liknas vid små broccolibuketter och vattendragen vid små oljepölar som skiftade i en brokig färgskala. Helikopterföraren berättade livligt och stolt om de olika dalarna, vattendragen och bergen och tog en liten extra runda med oss för att slutligen landa då solen sakta börjat sänka sig bakom några av bergen.

Fjällstationen var full av entusiastiska vandrare och naturvänner, alla med samma mål, att bestiga Kebnekaise. Då det hade blivit något fel med bokningen så fick vi tryckas in lite varstans det fanns plats. Jag hamnade med en av tjejerna från Stockholm i ett rum med 12 andra vandrare av olika nationaliteter. På grund av full beläggning på vandrarhemmet var även matsalen full och vi blev samtliga lite lätt berusade då våra torra strupar fylldes av fjällstationens egna öl i väntan på att få bord. Diskussionen kring morgondagens förväntningar på vilka strapatser vi hade framför oss blev livlig och nervositeten bubblade upp. Slutligen fick vi avnjuta en härlig trerätters meny för att sedan packa i ordning det sista inför morgondagen. Till slut somnade jag till ljudet av tunga andetag i olika format från 13 förväntansfulla vandrare.

Klockan sex ringer klockan och de första stegen på det iskalla stengolvet tillsammans med en blick ut mot den gråfärgade himmeln får en att snabbt vilja krypa ner i sängen igen. Detta till trots tar vi oss ner i matsalen och liksom alla andra trycker vi i oss så mycket vi orkar av den uppdukade frukostbuffen. Regnet börjar smattra envist mot rutan och vinden viner i husknutarna. Flertalet av vandrarna runt omkring oss tar beslutet att avvakta till morgondagen. Då vi själva endast är i fjällen över helgen drar vi, utan noggrant övervägande, på oss regnstället och beger oss ut på vandringen.

På vägen stöter vi på ytterligare några envisa vandrare som raskt promenerar om oss. Själva håller vi ett jämnt men hyfsat lugnt tempo. Första biten känns ok trots väder och vind. Första hindret blir en fors där en av våra danska kollegor nästan trillar i då han slinter på en av stenarna som skall ta oss över vattnet. Jag hinner nätt och jämnt fånga honom och han klarar sig så när som på ena foten som doppas i det iskalla vattnet. Efter ytterligare en halvtimmes gång tar vi vår första paus där kollegan som nästan trilla i får byta strumpor medans vi andra trycker i oss lite vatten och några chokladbitar för att skaffa mer energi.

Nästa hinder blir helt klart för mig när det börjar slutta rätt rejält uppförs. Min kondition är definitivt inte vad den en gång varit och jag kommer allt längre bak i ledet. Jag ber alla gå om mig för att ta det i min egen takt, men en av mina norrländska kollegor, vilken ser fjällvandring som en söndagsutflykt, envisas med att låta mig gå före medans han pushar på mig att fortsätta uppåt. Visst jag har dålig kondition, men jag ger inte upp i första taget. Flera av oss känner även av svindeln då vi går upp för en rätt brant stig samtidigt som vi har en stor fors som dånar fram snett, långt ner till vänster om oss. Väl uppe för den första riktigt branta backen är vi samtliga rätt möra. Vi stöter här på vandrarna som tidigare gått om oss. De har valt att vända då vädret börjar bli allt sämre och råder oss att göra detsamma. Men vi beslutar att försöka ett tag till.

Dimman börjar tätna allt mer desto högre upp vi kommer. Vinden blåser rejält och regnet letar sig in precis överallt. Två av kollegorna från Stockholm känner att orken inte räcker till och väljer här att vända om. Jag funderar en bråkdels sekund att göra det samma men slår snabbt bort tanken. Nästa parti blir allt stenigare och det gäller att hålla tungan rätt i mun för att lyckas hoppa fram rätt mellan stenarna. Vi träffar här på ytterligare några som beslutat vända och i inser att berget näst intill är tomt på vandrare. Vi gör här ett övervägande och kommer slutligen fram till att vi istället för att bestiga Kebnekaise skall försöka bestiga en annan topp nämligen Tolpagorni, http://sv.wikipedia.org/wiki/Tolpagorni.

Vägen upp för Tolpagorni är rejält stenig. Flertalet av stenblocken ligger löst på mindre stenar som när man inte är tillräckligt lätt på foten glider undan. Emellanåt är det riktigt obehagligt och det känns stundtals som man trampar kvicksand. Koncentrationen på att sätta fötterna rätt och att inte glida med stenarna nedåt gör att vi knappt ens märker att det börjar hagla. Dimman lättar något och vi kan urskilja att vi går längst en klippkant som stupar rätt ner. Väl uppe på toppen börjar det även att snöa. Blöta, kalla och frusna, hackar vi tänder samtidigt som vi samtliga ler och klappar varandra på axeln, stolta över vår bedrift. Vi har visserligen inte bestigit Kebnekaise, men vi har väl nått ett mål och det känns bra så långt. För att värma våra frusna fingrar turas vi om att doppa fingrarna i varmt kaffe från termosen vi släpat med oss. Vi drar på oss alla kläder vi har för att värma oss så gott det går samtidigt som vi försöker få av oss de mest våta plaggen.

Det har tagit ca fem timmar att ta oss upp… nu har vi lika lång väg tillbaka. Med tanke på att det var rätt tufft att ta sig upp för de rörliga stenarna kom vår guide på den eminenta idén att vi skulle ta en annan väg som ledde ner för en glaciär. Så det blev till att åka på rumpan nerför. Kan väl påminnas lite om att åka bobsläde. Tanken var att vi skulle försöka åka nerför så sakta som möjligt genom att bromsa med fötterna och med den skidstav vi hade med oss. Då detta enligt mig var den roligaste biten på hela vandringen blev det definitivt inte till att bromsa. Djäklar vad det gick undan! Resten av vägen hem blev mindre angenäm då regnet och kylan gjort stenarna hala. Vi lyckades dock ta oss nerför Tolpagorni och väl nere blev nästa utmaning att ta oss över forsarna som på grund av regnet som fullkomligt öste ner hade breddat forsarna rejält. Det blev till att stationera oss likt en kedja och med gemensamma krafter tog vi oss slutligen över samtliga forsar. Våra fötter fullkomligt badade i iskallt vatten och lagom till att man lyckats trampa upp vattnet i skon till en behaglig temperatur var det dags för nytt iskallt vatten att strömma in i skon igen då vi tog oss över ännu en fors. Sista timmarna gick vi framåt på ren skär vilja och djäklar anamma. Slutligen nådde vi återigen fjällstationen och det komiska är att det var först när man fick syn på hustaken som man började känna av de ömma fötterna, de kalla kläderna och tröttheten som fullkomligt sköljde över en. Så gott har nog aldrig en kall öl och varm mat smakat som det gjorde den kvällen…